Slutbantat? Banta mera! 2 februari 2019 av Erik Hörstadius, medicinsk granskning av Dr Andreas Eenfeldt i Böcker, Viktnedgång ”NEEEEEJJJ!!!!!”, vill jag skrika till titeln på överviktsforskaren Erik Hemmingssons storsäljande bok Slutbantat. Hundratals miljoner, eller snarare miljarder, människor runtom vårt klot är ju alltför klotformade för att leva friskt och energifyllt. Att ge upp inför detta faktum vore gräsligt. Målet måste vara att banta BÄTTRE. Inte att SLUTA banta. Eller vad är det Hemmingsson menar, egentligen? Han är lite vag, eller rentav motsägelsefull. På baksidan står det till exempel ”Här får du en djupdykning i hur du ska tänka och göra för att hitta en bra och bestående lösning på vikten/…/Det kommer inte att vara så svårt eller ta så lång tid som du kanske tror.” Det låter rätt optimistiskt! Men i bokens slutord läser vi: ”Du kommer inte få en ny kropp, så lär dig leva med den du har.” Nu kommer en kanske våldsam parallell, men jag testar den i alla fall. Säg att vi jagar seriemördare och konsulterar en så kallad ”profiler”. Alltså en person som kan leva sig in i mördarens psyke och skapa en gärningsmannaprofil. Det yttersta syftet med att använda sig av en sådan person, måste ju vara att denne faktiskt hjälper oss att fånga mördaren! Att i största allmänhet bidra med lite mer psykologisk insikt känns oambitiöst. Analogt vill jag av en överviktsforskare få handfasta tips för viktnedgång. Det är ju deppigt att beskriva problem utan att ange lösning. Och på nivån anekdotisk evidens är framgångshistorierna hur många som helst. Även när det gäller att långsiktigt hålla vikten. Varför har din annars så nyfikna blick skyggat för alla dessa lyckade bantare, Hemmingsson? Jag skriver ”anekdotisk evidens”, eftersom viktforskning är dyr och svår om den ska göras seriöst och långsiktigt. Det handlar i så fall om att göra randomiserade, kontrollerade studier där man följer deltagarna i många, eller i alla fall flera år. Och om man inte låser in dem i laboratoriet, är det förstås svårt att veta hur noga de följer sina dieter, och hur mycket de rör på sig. Nu plöjs det förvisso in enorma summor i hälsorelaterad forskning, men intressenterna är ofta läkemedels- och livsmedelföretag, och de vill ju knappast bidra till kunskap som får oss att välja bort skräpmaten. Det är mycket högre marginaler på powerbars och kakor och läsk än på lammkött och grönsaker och fisk. Och så vill de självklart inte att vi ska rata mediciner. Den medicinerande västerländska människan drar in tio-, ja, hundratusentals kronor till läkemedelbolagen per individ under en livstid. Det är helt enkelt bättre ekonomi i en socker- och pillerknarkare än en broccoli- och köttätare med jämnt blodsocker och lågt insulin. Följaktligen vore det snudd på ekonomisk harakiri för Big Pharma att, som ett exempel, bidra till att sjukvården på allvar får diabetes typ 2-patienter att reversera sitt tillstånd med lågkolhydratkost. Som för övrigt Carl-Jan Granqvist lyckades med i Biggest Loser Vip i höstas. I ett kapitel lånar Hemmingsson in en pedagogisk modell från den brasilianske näringsforskaren Carlos Monteiro. Monteiro delar in livsmedel i fyra grupper. Minimalt processade livsmedel, som grönsaker, kött, fisk, ägg, frukt. Processade ingredienser som salt, olja, socker, smör. Processade livsmedel som rökt lax, chark, burktomater, surdegsbröd. Och slutligen ultraprocessade produkter, fyllda av smakämnen, modifierad stärkelse, färgämnen, konserveringsmedel et citera. Här hittar vi ”mat” som chicken nuggets, godis, läsk, ”industribakat” bröd, pulversoppor. Hemmingsson säger att vi i Sverige ökade vår konsumtion av ultraprocessade livsmedel med 140 procent från 1960 till 2010. Denna ”mat” är lurig också på det sättet, att den manipulerats till att producera snabb smakbelöning och sug och beroende. Den driver alltså ätande. Undra på att vi tjockat på oss! Men en liten besserwisserfråga kommer här: Kan vi lita på den siffran, Hemmingsson? I samma kapitel skriver du att potatis innehåller 55 kalorier per hekto, rätt siffra är bortåt 80 kalorier. Och du skriver att vi måste äta kolhydrater. Men mig veterligen finns inga essentiella kolhydrater – till skillnad från protein och fett. Kroppen kan själv producera erforderlig glukos. Nå, nu till det jag uppfattar som bokens stora förtjänst. Hemmingsson beskriver nämligen empatiskt och trovärdigt varför det är svårt att gå ner i vikt. Och framför allt att hålla den nya, önskade vikten. Bantaren drabbas nämligen av den vådliga kombinationen större hunger och lägre förbränning. Våra kroppar är ju evolutionärt programmerade att försvara sig mot potentiellt livshotande kaloriunderskott, alltså svält. Vilket förstås var en överlevnadsfördel för stenåldersmänniskan, som saknade ett välfyllt kylskåp i grottan. Ett led i viktförsvaret är att produktionen av hungerhormonet grelin ökar. Ett annat att basalförbränningen regleras ner, bland annat genom lägre värmeproduktion. Som jag varit inne på i tidigare inlägg, har man i studier på amerikanska Biggest Loser-deltagare sett en permanent sänkning av basalförbränningen på över 500 kalorier per dygn, alltså mer än 25 procent. Vi talar här om viktkorrigerad förbränning, det vill säga deltagarna förbränner en fjärdedel mindre än de ”borde” göra givet ålder, vikt och kön. Då blir det förstås svårt att hålla vikten. Det som arthistoriskt varit en överlevnadsfördel har för den moderna människan i överflödssamhället vänts till en sjukdomsalstrande nackdel. Särskilt den som bär på genetisk sårbarhet och/eller har levt länge med hög vikt har taskiga förutsättningar i viktkampen. Och jojobantar man, försämras oddsen ytterligare. Fettceller som varit välfyllda vill bli det igen. Och apropå fettceller. Människor föds med olika många sådana. Olika falla tjockisödets lotter. Även stress är viktdrivande. Långvarigt förhöjt kolesterol triggar såväl fettinlagring som aptit. Tufft och stressfyllt liv ger alltså tuffare viktutmaning. Den utbredda tron att tjockisar är lata soffpotatisar och bara behöver skärpa sig, får sig alltså en vetenskapligt grundad jättekänga i denna bok. Bara någon enstaka procent blir permanentsmalisar, och ofta till priset av en superasketisk livsstil, med upp emot två timmars hård träning per dag. Vilket är orealistiskt för de flesta. En from förhoppning är därför att alla de smalisar som moraliserar över tjockisars usla karaktär, blir en smula mer toleranta och ödmjuka. Bra där, Hemmingsson! Men varför låter du så uppgiven om lösningar? De flesta av dina resonemang landar i att tjockisen ska acceptera att önskad målvikt aldrig kommer att nås. I stället uppmanar du till till själsgräv. Vad i livet har satt igång dåliga ätmönster? Barndomstrauman? En ohållbar social livssituation? Och visst är det bra om tjockisar kan se sig själva i mer försonande dager och odla mindre självhat. Den här toleranta synen på överviktsproblematik kan säkert bromsa vissa försök till improduktiv panikbantning, som bara skapar jojo-effekt och på sikt ännu mer hormonellt driven hunger och sänkt basalförbränning. Och däri ligger förstås en potentiell hälsovinst. Men det ändrar inte det grundläggande problemet med Hemmingssons approach. Att det förflutna faktiskt är något du inte kan ändra på. Endast framtiden är påverkbar. Inte dåtiden. Jag efterlyser därför mindre terapisoffa och mer leverterrin. För mig som i likhet med många andra tjockisar erövrat (i alla fall hyfsad!) viktkontroll genom att adressera hormonella obalanser, är det faktiskt obegripligt att Hemmingsson inte går i seriös dialog med den insulinsänkande infallsvinkel som i lite olika varianter och under olika namn – Montignac, Atkins, LCHF, ketogen kost – tycks ha producerat så mycket framgång. Något man kan läsa om inte minst på denna sajt. Och – förlåt min självupptagenhet – något man i höstas kunde bevittna på TV4 i Biggest Loser Vip. Det finns alltså hopp även för icke-asketiska tjockisar! Det är inte fake news att en fettbejakande och insulinsänkande kostregim fått ordning på tillvaron för en massa människor som tidigare provat och misslyckats med alla andra approacher. Man kan bli permanentsmalis utan att lida, under förutsättning att man överger ”det bantningsindustriella komplexets” generalmodell: mekanisk kaloriräkning. Min kropp ljuger ju knappast för mig, när den befinner sig i ketos och jag känner hög energi och låg hunger. Eller? Finns det något skumt och skevt med low-carb och insulinadressering? Då vill jag höra den uppenbart nyfikne och i många stycken skarpt argumenterade Hemmingssons invändningar! I nästa bok, kanske? Tills dess blir min uppmaning till alla tjockisar: BANTA MERA! Men gör det på rätt sätt. Erik Hörstadius Tidigare Slutbantat med fetmaforskaren Om författaren Författaren och journalisten Erik Hörstadius skriver regelbundet på Diet Doctor. I slutet av januari 2019 utkom hans bok Livsnjutardieten, som handlar om viktminskning och det fettbejakande kostparadigm där fokus ligger på hormonell balans i stället för kaloriräkning. Periodisk fasta för nybörjare GuideDen stora gurun på periodisk fasta, dr Jason Fung, har sammanställt den här nybörjarguiden där du kan lära dig allt du behöver veta om den uråldriga hemligheten för hälsa och viktnedgång. LCHF för nybörjare GuideLCHF står för Low Carb High Fat. Det vill säga lite kolhydrater och högre andel fett, även kallad njutmetoden. Du kan nämligen äta dig mätt på god mat och ändå bli friskare och gå ner i vikt. Här hittar du allt du behöver. Eriks inlägg Att fasta Kroppens könsdiskriminering, del 2 Kroppens könsdiskriminering, del 1
, medicinsk granskning av Dr Andreas Eenfeldt
i Böcker, Viktnedgång 
